Ett delmål som sattes upp vid senaste träffen med bl.a FK var att jag under mars månad skulle ha besökt min arbetsplats minst en gång. Jag har inte varit där sen jag sjukskrev mig själv i slutet av oktober, jag har helt enkelt inte orkat.

Nu har jag ju varit tvungen att ta mig dit och igår bestämde jag mig för att det var dags. På onsdag eftermiddagar brukar vi sitta ner tillsammans, fika och prata, så det kändes som ett bra tillfälle att komma.

Jag var nervös hela dagen innan jag skulle dit, men jag var ändå inte beredd på reaktionen som kom då jag steg innanför dörrarna! Direkt jag klev in genom ytterdörren kom allting tillbaka, känslan av panik när man är så stressad att man är helt blockerad och inte vet vart man ska ta vägen... Och när jag kom innanför dörren till vårt kontor så brast det, jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Jobbigt som sagt...

Jag blev kvar ca 1½ timme. Visst var det trevligt att träffa kollegorna igen, de tycker jag ju om så mycket, men det kändes otroligt jobbigt att bara vara inne i detta hus. Jag hade svårt att koncentrera mig på samtalen, fick verkligen kämpa för att hålla ångesten borta.

En kollega berättade (i all välmening är jag säker på) att hon/de längtar till att jag snart är tillbaka, att jag behövs osv. Samtidigt som det är roligt att höra att man är efterlängtad, så känner jag genast att det blir kravfyllt och jag får nästan ångest. Jag vet att ingen förväntar sig att jag ska hoppa in och jobba till 100% direkt som tidigare, men inombords känns det så när man hör såna kommentarer. Jag förstår att de haft det tufft nu när jag varit borta och såklart gör sig det dåliga samvetet påmint...

Något besök på min avdelning blev det inte, jag orkade bara inte. Det får bli en annan gång. Nu kommer det dock inte att vara min avdelning på ett tag. En vikarie (för min kollega som gått i pension) har anställts året ut och hon kommer att få gå på min schemarad och ha min rad. När jag väl börjar jobba kommer jag att få gå på min pensionerade kollegas rad, utan kvällar och helger (vilket jag är ytterst tacksam över!), och ha hennes lilla grupp med endast 7 patienter (istället för 13). Så småningom kommer jag att få gå tillbaka till mitt eget schema och min egen grupp, men det känns bra att veta att jag verkligen får ta det lugnt i början!

 

Ewa

19 mars 2009 10:22

Fy farao! Det måste ha varit vidrigt!! Nu har du tagit dig över ett litet hinder, antar jag och förminskat ovissheten. Arbetsplatsen har inte förändrats och du har ett hum om vad som gäller när du väl kommer tillbaka. Det är tufft. Många kramar!

http://fundringar

 

Breezie

19 mars 2009 16:22

Jag förstår hur du kände dig men det var nog väldigt bra att du tog dig dit, även om det kanske inte känns så.
Äntligen börjar våren komma. Jag tycker det är så skönt med ljuset, solen alla färger som kommer tillbaka.
Sköt om dig.

http://breezie.bloggagratis.se

 

Anna

20 mars 2009 08:43

Härligt att se en uppdatering på din sida! sen var ju inte innehållet det roligaste man jag förstår hur du käner. ca 1 km från min tidigare arbetsplats finns en rondell. När jag började på detta jobb åkte jag rakt fram i rondellen istället för höger. Det var tur för jag mådde fysiskt dåligt när jag närmade mig rondellen vilket släppte när jag kunde köra rakt fram.
Även detta jobb ha kontor i samma hus som förra jobbet så ibalnd var jag tvungen att svänga i rondellen och det var tungt - jag valde en annan dörr in i huset för att klara av det i början.
Nu har vi flyttat våra kontor till detta hus och det fungerar utan problem men hade jag behövt jobba där från star är jag inte säker på att det hade fungerat.
Låt det ta tid och mitt bästa råd är nog tyvärr att du ska försöka gå dit så ofta du orkar utan att jobba. kanske försöka gå dit på onsdagarna och fika med gänget utan att gå ut bland patienterna. Vänta med det tills du ex har varit o fikat 5-10 gånger. bestäm dig för hiur många gånger du ska fika innan du går till patienterna så att dui nte känner pressen varje gång att du borde.
Lycka till!
Jag tänker på dig!
Anna

http://enannassida.blogg.se

 

Grynisen

23 mars 2009 19:00

Vilken kämpe du är, så starkt och modigt att du vågade gå dit. Förstår att det var jättejobbigt!!!

Låt dig nu ta en lite paus igen från jobbet och försök sen gå dit igen, prova alternativa vägar precis som Anna skriver...

Tänker på dig så ofta...

Du är jätteduktig!!!

STOR KRAM

http://grynisen.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så var det helg igen. Veckorna går verkligen fort, oavsett om man jobbar eller om man är ledig. Nu har ju jag haft min veckas semester redan och jobbar för fullt igen, men resten av familjen är ju ledig. M har en vecka kvar på sin semester nu och tyv...

Som jag skrev har jag ju tagit tjänstledigt från mitt ordiniare jobb som sjuksköterska. Har varit ledig snart ett år. Jag är egentligen ledig pga studier, pluggar engelska på högskolan. Men samtidigt som jag pluggar har jag också startat eget som öve...

Oj, det var verkligen länge sen jag skrev något på den här bloggen! Har nästan glömt att jag ens hade en blogg, det har ju gått över 1½ år sen senaste inlägget... Men helt plötsligt så fick jag lust att börja blogga igen. Vi får se hur länge det håll...

Har känt av smärta i armen idag, efter sprutan, men inte alls så illa som endel verkar ha fått det. Sov lite dåligt inatt, vaknade så fort jag låg på armen osv. Så idag har jag varit jättetrött. Men blir det inte värre än så här så tänker jag inte kl...

Här är höstlovet i full gång och t.o.m. snart över. Gud så fort en vecka går!! H har varit hemma hos sin pappa i några extra dagar, men kom hem i tisdags kväll igen. Innebandyträning igår och idag är han hemma hos en kompis. M jr har varit hemmavid, ...