Sotarna har varit här och åkt igen. Önskar jag sagt ja när M frågade om han skulle vara hemma tills de varit här, men duktig som man ska vara sa ja nej... vilket resulterade i att jag satt här med ångest medans de sprang runt i huset och gjorde sitt...

Nu har jag skjutsat iväg H jr till dagis, ringt till jobbet och sagt att jag inte kommer idag. Nu ska jag se till att bara vara idag, känner att jag behöver få vara själv, inte ha något planerat och få ta dagen som den kommer. 

Igår var jag in på avdelningen för första gången på jobbet, har inte varit där sen i oktober... Det kröp i hela kroppen när jag var därinne, men jag tvingade mig själv att stanna kvar. Skönt nog var det bekanta ansikten som jobbade, så jag fikade lite med dem. Träffade en tjej som arbetstränar där, så vi pratade lite om hur det är att komma tillbaka. Skönt med folk som förstår...

Sen började det pratas om bekymmer på avdelningen och sånt, och då fixade jag inte att vara kvar längre, jag fick sån ångest! Så jag åkte hem direkt. Migrän som brev på posten och låg hela dagen på soffan... Fasen vad jag hatar att ha det så här!!

Känner mig tveksam till min rehabplan, men jag tar en dag i taget så får vi se...

Arbetsträning pågår. Man tycker inte att 1½ timme låter så länge, men jisses vad jobbigt det kan vara! Är helt slut när jag går från jobbet! Är inne på andra veckan nu, men idag har jag bestämt mig för att stanna hemma. Orkar helt enkelt inte. Har sovit uruselt i två nätter. Igår f.m när jag kom hem hade jag migrän och har sedan dess försökt sova bort det. Har sovit så himla oroligt. Det mesta av huvudvärken är borta, men jag är helt slut. Så jag blir hemma och vilar idag, känner att jag behöver det.

Var tvungen att gå upp tidigt idag i alla fall, för sotaren är på ingång. Usch, jobbigt att få hem okänt folk, men det får väl gå... De får klara sig själva!